FBF startade Filosoficaféet 1997. Verksamheten har fortsatt utan avbrott sedan dess.
Avsikten med caféet är i sin enkelhet att erbjuda en diskussionsglad och
samhällsintresserad allmänhet ett ställe där de kan möta intressanta
föreläsare och personer som deltar i den offentliga debatten. Nu kanske man undrar vad
detta har med filosofi att göra? Är inte filosofi något svårt och
högtravande? Kanske i bland, men filosofi behöver inte vara det. Att göra filosofi
är ett sätt att ta sig an problem. Det är att utreda saker, att sträva till att
göra dem begripliga. Ibland lyckas man, ibland inte. Att filosofera är att hålla
sig till saken och det försöker vi göra. Argumentation och invändningar
hör också till filosofin. Den prövar våra uppfattningar. Och en kritisk
diskussion är vår målsättning. Vi vill helt enkelt att journalistiska
förenklingar, ideologiskt svammel och politiska bondfångartricks påtalas när
de förekommer. Är en sak komplicerad så måste den få vara det! Vi tror
att det är så här – Demokratin kräver det engagerade och filosofiska
samtalet! 
Kommande filosoficaféer finns under aktuellt.
En vanlig föreställning är att det råder en konflikt mellan filosofi och religiös tro. Filosofi är att argumentera sig fram till slutsatser, religiös tro att överlåta sig till en auktoritet. Filosofins historia börjar, tänker man sig, då man inte låter sig nöjas med de religiösa myterna, utan lämnar dem bakom sig för att istället låta sig ledas av förnuftet. Med den här bilden är ett allmänt sätt att förstå mänsklighetens historia förknippad: vi genomgår en mognadsprocess, som leder mot allt högre grad av rationalitet. Men bilden finns även på en mindre högtravande nivå: i skolans livsåskådningskunskap blir filosofin gärna ett icke-religiöst alternativ till religionen.
Men stämmer det här? Kan verkligen filosofin förstås som ett argumenterande? Om vi ska ta ställning till religiös tro, måste vi först bli på det klara över vad det egentligen är vi ska ta ställning till. Så vad är religiös tro? Och vad innebär det att besvara en sådan fråga; flyter inte religiösa och filosofiska frågor samman när jag försöker komma till ett svar på den frågan? När jag till sist har kommit på det klara över hur jag ska förstå religiös tro, är ”ställningstagande” det bästa sättet att beskriva min relation till den?
TD Hugo Strandberg är forskningsledare vid ämnet filosofi vid Åbo Akademi och aktuell med boken Love of a God of Love: Towards a Transformation of the Philosophy of Religion. London - New York: Continuum, 2011. För andra publikationer av Hugo se följande bibliografi.
One of the most significant features of modern life seems to be that it does not involve the practice of magic. Not only that, we often think that the modern world has been created in large part by ridding ourselves of magic and coming to understand that magic is senseless superstition. Many thinkers and philosophers have followed the sociologist Max Weber in his declaration that: ‘The fate of our times is characterized by rationalization and intellectualization and, above all, by the “disenchantment of the world”.’
In sharp contrast to this common way of looking at the modern world, we will explore some ideas put forward by a number of philosophers who claim that what we usually call ‘magic’ is an unavoidable part of human life. They claim that magic is an intrinsic part of our emotions and our practical involvement with the world around us. What is distinctive about modern life is therefore not that we have expelled magic from our lives, but that we are no longer able to recognize our own magic for what it is. We will begin by looking at the ideas of the French philosopher Jean-Paul Sartre and the English philosopher Robin George Collingwood, who both claimed that there is an essential link between practical life, emotion and magic. Whilst Sartre thinks of emotion as a process by which we present ourselves with a ‘magical world’ when faced with practical difficulty, Collingwood claims that magic is the production of the appropriate emotions with which to overcome practical difficulty. We will explore the merit of these ideas in contrast to the common ‘disenchantment’ view of modernity and we will consider whether these two ways of thinking about the links between magic, emotion and practical life can be reconciled. Finally, we will ask whether magic and emotion are confined to the realm of practical success and failure, or whether, even in the modern world that is so focused on human achievement, there is not an unavoidable ‘magical world’ that opens us up to the appreciation of things that are beyond the scope of our own practical concerns.
Tom Greaves is tutor in philosophy at the University of East Anglia. He works on the philosophy of nature and environment in the phenomenological and hermeneutic traditions, with a focus on the philosophy of Martin Heidegger.
For more information see Thomas Greaves at the University of East Anglia.
Kristendomen uppfattas ofta vara i grunden en konservativ kraft, vars främsta syfte är att hålla fast vid gångna tiders värderingar. Men kristendomen är också en tanke om ett annorlunda sätt att leva, inte bara på det privata planet, utan också i samhället. Denna tanke står i tydlig kontrast till vår tids nyliberalism och kapitalism, och utgående från den tidiga kristna kyrkans sätt att kämpa mot det romerska imperiet, lyfter teologen Patrik Hagman fram ett annorlunda sätt att ta avstånd och göra motstånd mot vår tids imperier, ett sätt som visar på en annan möjlig väg till motstånd än politiskt våld och det ofta impotenta arbetet inom det politiska systemet.
Hagman är författare till boken Om kristet motstånd (Fontana och Artos & Norma, 2011).
Romerna är den mest utsatta minoriteten i Europa, den fattigaste och mest diskriminerade. Alla experter erkänner problemet, men regeringarna är ovilliga att göra något. I Finland ville förra regeringen sopa undan ”rosken” genom att kriminalisera tiggeri, dvs förbjuda fattigdom. Samtidigt jobbar några tjänstemän med ett ambitiöst program för att föra Finlands egna goda erfarenheter av en inkluderande rompolitik till resten av Europa.
Hurudana människorättskränkningar utsätts romer för, vad borde göras och vad är på gång i EU just nu?
Människors politiska preferenser styr också deras konsumtionsbeteende, eller åtminstone en del av det. Det kan röra sig om att bojkotta vissa produkter eller att medvetet köpa ekologiskt och rättvisemärkt. Men när kan man kalla konsumtionsval ”politiska”? Och fungerar det? I så fall när? Bidrar fenomenet politisk konsumtion till ett starkare medborgarsamhälle, eller kan utvecklingen vara ett hot mot demokratin?
Christensen och Neuman diskuterar dessa och andra frågor i relation till politisk konsumtion.
Fareld diskuterar om man kan bygga en politisk filosofi på människors beroenden och sårbarhet istället för på deras självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet. Med 1800-tals filosofen Hegel som bundsförvant omformulerar hon den politisk-filosofiska frågan om människors behov av erkännande och argumenterar för en filosofi som utgår från människors utsatthet – en vidkännandets filosofi.
Victoria Fareld är författare till boken Att vara utom sig inom sig: Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Boken är utgiven av Bokförlaget Daidalos och det finns en recension av Dagens Nyheter.
Victoria Fareld är också verksam i Histcon.se.
Elena Namli (född 1966) är professor i teologisk etik vid Uppsala universitet. Hon är verksam vid Centrum för Rysslandsstudier. I sin senaste bok Kamp med förnuftet (Artos 2009) analyserar hon den ryska filosofiska kritiken av västerländsk rationalism. En sådan kritik möter vi hos flera ryska tänkare och Namli granskar särskilt Fjodor Dostojevskij, Lev Sjestov och Michail Bachtin. Hennes föreläsning handlade om vad dessa ryska tänkare avser med just ”västerländsk rationalism”, vad kritiken av den går ut på och vad vi kan lära oss av den.
Läckor av olika slag har länge förekommit, men aldrig tidigare har de skötts lika målmedvetet som fallet Wikileaks. För första gången någonsin existerar en organisation som specialiserar sig på att få ut information som andra parter vill hålla hemlig. Linjedragningarna är ändå svåra. Wikileaks har anklagats för att riskera livet på militära källor, men nomineras samtidigt för Nobels fredspris. Hur fri får information egentligen vara?
Filosoficafét bjuder denna gång in politiker för att diskutera den politiska framtiden i Finland. Vi vill ordna ett medborgarforum där publiken, i filosoficaféts anda, får möjlighet att diskutera samhällets grundvärderingar tillsammans med politiker som är aktuella i riksdagsvalet. Forumet skall vara ett tillfälle att föra mera djuplodande diskussioner om de olika partiernas samhällsvisioner och syn på demokrati. Vårt huvudsakliga mål är att skapa en deltagande diskussion om vad vi anser viktigt i samhället och hur politikerna borde förverkliga det. Filosoficafét är inte ett tillfälle för riksdagskandidaterna att vädra partiprogrammet, utan en chans att tillsammans med publiken tänka på hur vi vill leva i framtiden.
Filosof Hannes Nykänen inleder diskussionen med ett kort anförande om ”odemokratiska tendenser i samtiden” som fungerar som start för diskussionen. Politikerna skall ta ställning till anförandet genom att bidra med sina egna analyser om vilka utmaningar vårt demokratiska samhälle står inför. Diskussionen öppnas för publiken efter de första kommentarerna. Representanter från de största partierna har bjudits in. I skrivande stund har följande bekräftat sitt deltagande:
- Annika Lapintie (Vänstern)
- Jouni Lehikoinen (Centern)
- Lena Wiksten (Självständighetspartiet)
- Mikael Hiltunen (SDP)
- Monika Antikainen (Gröna)
- Kari Salminen (Sannf)
- Niklas Mannfolk (SFP)
Daniel Ankarloo kommer utifrån en kritisk analys av den neoklassiska ortodoxin inom nationalekonomin redogöra för hur nationalekonomin är unik bland samhällsvetenskaperna. Dels utifrån dess tendenser till underhållandet av marknadsmyter dels genom dess tendenser till ”begreppsimperialism” inom andra samhällsvetenskaper. Både inomvetenskapliga och samhällspolitiska aspekter av nationalekonomskrået kommer att tas upp.
Några länkar för information om Ankarloo och hans publikationer:
Den globala recessionen år 2009 medförde en i vissa avseenden mycket radikal omorientering av den ekonomiska politiken såväl hos oss som på annat håll i världen. Där den doktrin som dominerat den ekonomiska politiken i nästan tre decennier betonade att ekonomin fungerade utan någon statlig inblandning gick regeringar världen över nu in för att stimulera den ekonomiska tillväxten i en omfattning som saknar sitt motstycke i historien. Samtidigt blev det igen fullt salongsfähigt att diskutera en skärpt reglering av finansmarknaderna i allmänhet och banksektorn i synnerhet – något som varit anatema under den tidigare marknadsliberala doktrinen.
Det ekonomisk-politiska paradigmskifte som många förväntade sig – och somliga fruktade – låter emellertid fortfarande vänta på sig. I stället har de gamla och bekanta marknadsliberala tongångarna igen börjat göra sig hörda. Det viktigaste är nu att få statsfinanserna i balans igen utan att höja skatterna – allra helst borde skatterna tydligen sänkas ytterligare – vilket i klartext betyder dramatiska nedskärningar i de offentliga utgifterna. Blåser förändringens vindar fortfarande inom den ekonomiska politiken, eller handlar det snarare om en annalkande orkan som hotar att blåsa bort de sista resterna av välfärdssamhället?
Frågan om förhållandet mellan religion och politik ställs på ett utmanande sätt av Spinoza: mot merparten av den filosofiska traditionen hävdar han, på ett sätt som är unikt för 1600-talet, att religionens plats måste vara underordnad politikens, och att en av de viktigaste frågorna för politiken handlar just om att hindra kyrkans företrädare att utöva makt över folket. Men frågan gäller inte bara om den praktiska fördelningen av makt i samhället: snarare ligger hans poäng i att analysera hur behovet av religion uppstår hos människan, och på vilket sätt detta behov riskerar både att göra henne till slav under sina egna villfarelser och möjliggöra maktövergrepp både från statens och kyrkans företrädare. Detta gör Spinoza aktuell för oss idag: genom hans analys kan vi ställa frågan om vilka förhållanden mellan okunnighet, vidskepelse och makt vi bör vara uppmärksamma på i vår egen tid, hur de påverkar oss och, inte minst, vad vi kan göra för att bryta dem.
Dagens religiösa förändringarna är svåra att förstå om man inte tar i beaktande den förändrade politiska ekonomin samt välfärdsstatens nya natur. Martikainens anförande påstår att vi lever i en tid där religioner har blivit en del av marknader och fått en ny plats i civilsamhället. Den har lett till en ökande roll för identitetspolitik samt flera viktiga förändringar inom stat-kyrka-relationer. Det nya läget är synlig både inom den lutherska kyrkan såsom bland minoritetsreligioner. Presentation är baserat på boken Religionens återkomst (Martikainen/Jalovaara, Magma, 2010).
Miljöproblemen är pressande, men hur ska vi se på miljöproblemen eller klimatförändringen som ett politiskt problem? Hur ska vi ens definiera problemet? Och vad är relationen mellan mänsklighet och ”natur”?
Miljörörelsen i USA grundade sig länge på naturparkerna. För att utstå som ”orörda” ledde det i praktiken till att Yellowstones och Yosemites ursprungsbefolkning förintades. Bruun vill föra en diskussion kring denna tradition och vad den fört med sig till Finland och dagens miljörörelse.
Marknaderna eller en ekonomisk styrning (Green New Deal) är den ledande pragmatisk infallsvinkel. Vad betyder egentligen att internalisera de externa effekterna? Vad ligger i de kompensationsmekanismerna, som vuxit fram inom ramen för Kyoto-fördraget? Vad betyder Green New Deal rent filosofiskt?
De Stora sociala rörelserna i Syd har kritiserat ett ekonomistiskt förhållningssätt kring begrepp som klimaträttvisa, miljörättvisa och klimatskuld? Vad betyder deras hållningssätt? Vilken betydelse har den i Syd och Nord?
Antropologen Bruno Latour utgår från att vi ska ge en talförmåga åt miljön, och därmed ifrågasätta det moderna projektets innersta, den totala tudelning i objekt/subjekt. Dessa, liksom också en del andra, försöker omdefiniera miljön genom att hänvisa till begreppet ”risk” (tänk på Tsernobyl eller de ungerska giftproblemen). Kan vi omdefiniera det moderna projektet och dess relation till teknologi? Felix Guattari däremot söker efter ”nya subjektiviteter” och nya platser för kamp gällande miljön. Vad hittar vi i en autonomistisk miljödefinition?
Otto Bruun vill försöka föra detta samman genom att jämföra hur miljön som föremål för politisk debatt och kamp kan definieras, och göra syntetiserande observationer. Alla ovanstående delar kommer att konkretiseras kring konkreta fall, katastrofer, solskenshistorier, exempel.
Med utgångspunkt i Iris Murdoch filosofi kommer jag att reflektera över hur vår självförståelse leds av specifika bilder av vad de innebär att vara människa. I Murdochs efterföljd vill jag mena att vi idag leds av en bild av vad en människa är som är vilseledande. Man kan säga att vi lever i en typ av konflikt, där våra självbilder inte harmoniserar med vår verklighet. Med dessa tankar som utgångspunkt vill jag sedan visa att det är viktigt att vi inte låser vårt begrepp om människan, utan söker att låta det begreppet vara så öppet och mångskiftande som den mänskliga verkligheten är, också i våra självreflekterande verksamheter (som t.ex. filosofi och politik).
På goda grunder kan man säja att många kriser av olika karaktär sätter sin prägel på världsläget och samhällsdebatten just nu. Den ekonomiska krisen får visserligen i många sammanhang mest uppmärksamhet, men om man alls blickar framåt är det uppenbart att många frågor kan förvandlas till kriser förr eller senare: energin, klimatet, naturresurserna, livsmedlen, fattigdomen osv.
Det finns förstås många olika uppfattningar om vilka frågor som är viktigast, hur olika frågor hänger ihop och hur de kunde lösas. Sammanlagt handlar det ändå om såpass stora utmaningar också på kortare sikt (5-10 år), att de tvingar alla slags aktörer att omvärdera och förändra sin verksamhet.
Men vilket slags strategier och lösningar kan olika aktörer tänkas gripa till? Vilka aktörer kan tänkas påverka utvecklingen mest – marknadskrafterna, staterna, medborgarna eller det internationella samfundet? Vilka positiva och negativa konsekvenser kan olika lösningar tänkas ha? Hur påverkas världsutvecklingen som helhet av de lösningar som olika aktörer kan tänkas genomföra?
Niklas Toivakainen är doktorand i filosofi vid Helsingfors universitet. Hans val av tema är inspirerat av filosofen och miljöaktivisten Arne Naess förslag att den moderna (västerländska) civilisationen ”innerligt väl behöver odla sin mytiska fantasi”. För Naess hänger odlandet av (och bristen på) denna fantasi ihop med den ekologiska krisen.
Föredraget på filosoficafé den 14 mars, är ett försök att påbörja en utredning om hur vi kan förstå relationen mellan mytiskt tänkande och människans förhållande till naturen. Detta inbjuder oss att reflektera över vår förståelse av vad mytiskt tänkande innebär (kan innebära) och hurdan plats det kan ha i vår kultur, som så starkt är påverkad av en vetenskapligt orienterad världsbild.
Mytiskt tänkande har sina förbindelser med religiöst tänkande och även med det mystiska. Som sekulära västerlänningar leder dessa förbindelser lätt tanken till dogmatism och konservatism, något som vi ser på med avsky. Å andra sidan skapar det mytiska, det religiösa, det mystiska, en känsla för det heliga. Om t.ex. träd eller skogar sågs som heliga, skulle då nerhuggningen av regnskogar vara tänkbart?
Ritva Pitkänen har arbetat inom företagsekonomin som professionell revisor, och efter pensionen forskat i finländska företags internationalisering. Under filosoficaféet berättar Pitkänen om sina forskningsresultat. Hon framhäver att den finländska ekonomins internationalisering har skett på de stora företagens villkor. Skattesystemet har ändrats för att gynna företagen, och det offentliga ägandet i storföretagen har nästan helt och hållet avvecklats. Storföretagen har gjort utländska investeringar i miljardklassen som varit improduktiva och ofta misslyckats. Pitkänen tillspetsar sin kritik och hävdar att aktieägarna har fått sina utdelningar, ledningen sina optioner, medan arbetstagaren fått uppsägningsbesked. Är ett företagssystem byggt på den privata aktieäganderätten en effektiv förvaltare av nationalegendomen? Borde demokratin sträcka sig också till ekonomin?
Både i filosofin och i vardagligt tal tar man vanligtvis för givet att moral – vad det än annars betyder – grundar sig på gemensamma värderingar. Hur de gemensamma värderingarnas grundläggande natur närmare ska förstås brukar vanligtvis förbli dunkelt. Samtidigt anses moral ofta tangera det ”mest” personliga i en mänska men vad det här betyder är minst sagt oklart. De som tar fasta på den kollektiva aspekten betonar i olika grad och på olika sätt moralens begriplighet medan de som tar fasta på den personliga aspekten betonar det personliga, emotionella och godtyckliga i moraliska reaktioner. Enligt Nykänen är idén att moral bottnar i gemensamma värderingar en sammanblandning mellan samvete och kollektivt tryck. Den starka, skambetonade skuldkänslan av att ha gjort någonting man kan bli anklagad för är INTE en samvetserfarenhet utan ett utslag av kollektivt tryck. Det här trycket utgör helt klart en aspekt av ”våra gemensamma värderingar” men det handlar inte om moral utan om vår FLYKT UNDAN MORAL, eller m.a.o., om vår flykt undan samvetet.
Nykänen diskuterar i sin inledning frågor som han behandlar i sin nya bok Samvetet och det dolda.
”Konsten är inte en förströelse eller bisak utan den viktigaste av alla mänskliga verksamheter. I konsten kan vi också se karaktären av vår moral.” ”…litteraturen är den viktigaste och mest grundläggande kulturyttringen eftersom den består i studiet av hur det mänskliga livet skall förstås och beskrivas.”
Såhär skriver den brittiska filosofen och romanförfattaren Iris Murdoch. Samma påståenden går igen hos den Amerikanska filosofen Martha Nussbaum som anser att skönlitteraturen är nödvändig både för moralfilosofin och för moralisk förståelse i det praktiska livet. Enligt Nussbaum bör alltså en humanistisk bildning, med skönlitteraturen i en central roll, vara en obligatorisk del av vår moraliska fostran.
I det svenskspråkiga Finland har en liten kulturdebatt pågått på e-postlistor och bloggar sedan Hufvudstadsbladets tidigare kulturchef Tuva Korsström uttryckte djup oro för kulturbevakningens framtid i HBL. Många är nu oroliga för en utveckling som ser ut att försvaga den seriösa kulturbevakningens och kulturdebattens roll, inte bara i Hbl utan också på andra håll. Vad är det som står på spel? Helt tydligt handlar det om just det som Murdoch skriver: konsten är inte en förströelse eller bisak. Även om man håller med Murdoch, väcker Nussbaums argumentation en viss tveksamhet. Frågan är hur vi skall förhålla oss till hennes upplysningsprojekt?
Med utgångspunkt i internationella människorättsavtal och humanitär rätt dvs. krigets lagar diskuterar Frank Johansson kriget om Gaza. Han argumenterar för att förintelsen har förblindat omvärlden från att se hur Israel de facto fungerar som en nybyggarstat som struntar i ursprungsbefolkningens rättigheter. Varför leder det allmänna fördömmandet av den långvarig ockupation och därtill hörande krigsförbrytelser inte till någon förändring? Johansson utgår ifrån sina egna personliga erfarenheter i Israel och Gaza (1970-talet och 1998) och jämför dem med andra erfarenheter från Sydafrika (1988-1991 och 1997). Han diskuterar vapenvägrare i Israel och israeliska veteranernas organisation Breaking the Silence, vars över 400 medlemmar valt att offentligt ”erkänna” sina egna krigsförbrytelser. Han grubblar också över de hätska och kategoriska kommentarer, som all kritisk nyhetsförmedling väcker hos kristna aktivister. I grund tror han att diskussionen måste handla om rättvisa, ansvar och moral. Vilket är vårt ansvar som upprätthållare av ett internationellt system, som tillåter att Israel inte behöver följa internationell rätt. Vilka är de moraliska följderna av över 30 års ockupation av palestinska områden. Hur skall vi kunna överbygga hundratals år av ”orientalism” och se också kriget i Gaza genuint från ”den andras” synvinkel.
Hur blir våra pengar till? Svaret är förvisso självklart. De trycks. I U.S.A. sker det på Federal Bureau of Engraving and Printing, dvs. statens sedeltryckeri. Det som kanske är mindre självklart är att staten själv inte kan beställa nya pengar från sitt eget tryckeri. Beställningar görs av den privatägda centralbanken Federal Reserv som sedan kan låna pengar åt staten. Det som gör saken ännu mer besynnerlig är att Federal reserv också beställer fram de pengar som det övriga bankerna använder som grund för mångfaldigandet av de pengar som Federal Reserv tryckt upp. Med andra ord förutom Federal reserv så har de kommersiella bankerna också rätten att ”trycka” pengar. Hur det här rent tekniskt går till skall vi diskutera.
Den andra förbluffande saken i sammanhanget är det faktum att alla pengarna som är i omlopp faktiskt är lånade från bankerna och för varje penning betalas alltså ränta. (Så är det inte bara i U.S.A. utan också hos oss). Konsekvensen av detta är att om vi alla, inklusive staten, skulle bli väldigt sparsamma och betala tillbaka våra skulder skulle alla pengar upphöra att existera. Här finns också ytterligare ett problem. Även om vi försökte göra oss skuldfria så skulle vi inte kunna bli det. De pengar som behövs för att betala räntan saknas. De finns helt enkelt inte i systemet. För att de löpande amorteringarna plus räntorna skall kunna betalas måste mängden av krediter alltså hela tiden expandera. Systemet förutsätter det.
Peter J. Boldt – medlem av Europeiska ekonomiska och sociala kommmitteen åren 2001 – 2006 kommer att tala om den finanskris vi just nu genomlever. Boldt kommer framförallt att diskutera frågan om vad, om något, man kan lära sig av finanskrisen.
Som övertygad keynesian anser Boldt att krisen visar, att den nyliberala (över)tron på marknadskrafterna som ”omnipotenta lösningen” på alla samhällsproblem har visat sig ohållbar, liksom tron på företagens självreglering som tillräcklig kontroll.
Men vad i stället? Mera reglering kanske, men hurudan är den intelligenta regleringen, kan man förutse kommande förändringar eller kan man blott reglera tidigare misstag – om ens det? Att bedriva keynesianska ekonomisk politiken är inte heller lätt – alltför länge har olika former av ”vulgärkeynesianism” fått husera fritt, speciellt i Europa. Men keynesianismen behöver inte innebära ständigt större offentliga underskott eller galopperande inflation – beträffande underskotten torde GWB:s tid vid makten visa, att ”nyliberalism” inte automatiskt skyddar mot dem…
Att skylla allt på globaliseringen eller nyliberalismen och Milton Friedman ( såsom Naomi Klein i ”Chockdoktrinen”) är inte någon lösning eller ens början på en –det krävas djupare förståelse än så. Boldt hoppas, att diskussionen efter hans inledning ska ge en möjlighet att söka svar och inte bara ställa frågor.
Vad andra tänker och känner kan vi ofta vara osäkra om, men åtminstone vet vi vad vi själva tänker och känner. Så föreställer vi oss gärna att det är. Freuds och psykoanalysens stora insats var att visa (kanske borde man säga påminna) oss att så är det inte alls. Stora och centrala delar av vårt själsliv är tvärtom omedvetna för oss själva. Våra reaktioner styrs av önskningar, rädslor, fantasier, skuldkänslor som vi inte vet vi har, och vad vi tror oss tänka och känna är ofta mycket långt från vad vi verkligen tänker och känner. Jaget, sade Freud, är inte herre i sitt eget hus.
Med utgångspunkt i Freuds texter diskuterar jag hur vi närmare bestämt ska förstå den ofta missförstådda idén om det omedvetna. Jag kommer särskilt att fokusera på bortträngningen. Att det finns så mycket vi inte vet om oss själva beror nämligen enligt Freud (och jag tror han har rätt) på att det finns så mycket vi inte vill veta om oss själva, som vi inte klarar av att konfrontera och därför väljer att förtränga. Det omedvetna är allt det vi försöker hemlighålla för oss själva.
Jag skall också diskutera en annan, lika viktig men mer problematisk, sida av Freuds tänkande, nämligen hans syn på samvetet. Freud tänker sig att samvetet (det han kallar överjaget?) uppstår ur en känsloambivalens i vårt förhållande till varandra, en konflikt mellan kärlek och hat. Jag tror att Freud är någonting mycket viktigt på spåren här, som är mycket nära förbundet med bortträngningen och det omedvetna. Men jag tror också att han inte alls lyckas klargöra sambanden, han missförstår kärlekens och samvetets karaktär.
Den marknadsfundamentalism som vann insteg i den ekonomiska politiken i början av 1980-talet kan sammanfattas i två centrala trossatser. För det första kommer marknaden, förutsatt att den får fungera fritt från statlig inblandning, att allokera samhällsekonomins resurser på bästa tänkbara sätt. För det andra är den fria marknaden fullt kapabel att reglera sig själv, vilket innebär att varje form av offentlig regelering är onödig eller direkt skadlig.
Den internationella finanskris som fick sin början från den amerikanska bolånemarknaden har en gång för alla torpederat båda dessa trossatser. Då den mest akuta krishanteringen väl är avklarad behövs därför en total revidering av de marknadsfundamentalistiska tankegångar som i mer än ett kvartssekel har styrt den ekonomiska politiken.
Alltsedan antiken har filosofin sett det som sin uppgift att genomföra en rationell grundläggning av vår omedelbara vardagsförståelse av livet, världen, människorna. Medan vi till vardags erfar och diskuterar saker på ett naivt och fördomsfullt sätt, utan någon blick för de livsbegrepp som leder oss, avser filosofin att vinna en yttersta kunskap om dessa begrepp på basen av en allmän undersökning av hela vår verklighetskunskaps strukturella sammanhang. För att säkerställa vägen till en fördjupad livsinsikt tar filosofin omvägen över en generell metafysik.
Denna ledidé om filosofins uppgift börjar lösa upp sig under första hälften av 1900-talet. Hos tänkare som Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein växer det fram en ny omvälvande insikt om att vår teoretiskt oreflekterade livserfarenhet ingalunda är så blind och ytlig som filosoferna låtit förstå, utan tvärtom utgör vår huvudsakliga tillgång till verklighetens meningsrikedom. Emellertid: om vår förteoretiska livserfarenhet i hög grad är sig själv nog, och inte är behov av någon radikal filosofisk legitimering, vad händer då med den filosofiska tankeuppgiften?
Detta föredrag ställer frågan om den filosofiska reflektionens särskilda roll i vår livsförståelse. På vilka sätt kan det filosofiska tänkandet klargöra, belysa, överblicka – alternativt: fördunkla och förvränga – vår primära, mer eller mindre vardagliga erfarenhet och förståelse av saker och ting? Vilken typ av klarhet och belysning kan filosofin hoppas på?
Logiken, som läran om följdriktigt och korrekt resonerande, har sedan antikens dagar uppfattats som själva kärnan i allt rationellt tänkande. Det moderna tillägget i synen på rationaliteten är den med vetenskapen förknippade förmågan att förutse och kontrollera händelser i naturen.
En frukt av den vetenskapliga rationaliteten är teknologin. P.g.a. de oroande följderna denna teknologi haft när det gäller de mänskliga livsvillkoren, har man börjat tala om en ’rationalitetens kris’. Men hör logiken till de problematiska dragen i den moderna rationaliteten? Många filosofer svarar nej på den frågan. De har menat att en sådan hållning vore att öppna dörrarna för anti-intellektualism eller irrationalism.
Under senare delen av 1900-talet har den formella logikens ställning ändå ifrågasatts. Enligt kritikerna har den formella logiken som norm för korrekt resonerande varit förknippad med en överförenklad syn på språket.
Föredraget kommer fokusera på ’kärnfrågan’: hur har logiken fått sin särställning i vår syn på rationellt tänkande och vilka filosofiska skäl har angetts för backa upp det här perspektivet. Vi skall belysa dessa frågor bl.a. genom att se på hur skälen förändrats när nya filosofiska idéer vunnit insteg.
Filosoficafé hade paus under våren.
Krisen på den amerikanska bolånemarknaden är bara den senaste i raden av mer eller mindre allvarliga finanskriser som alla följer i stort sett samma mönster. Efter en period av gränslös optimism och priser som stiger mot astronomiska höjder följder en period av lika gränslös pessimism under vilken ”prisbubblan” spricker med en våldsam smäll. För att inte realekonomin skall drabbas orimligt hårt av chockvågorna från den imploderande prisbubblan tvingas centralbankerna – eller i vissa fall Internationella valutafonden – gång på gång att komma till placerarnas undsättning och rädda dem från följderna av deras egna excesser. Som The Financial Times kolumnist Martin Wolf så träffande uttryckte saken har finansmarknaden tagit realekonomin som gisslan.
Hur har det då varit möjligt för finansmarknaden – som ursprungligen fungerade som realekonomins dräng – att till synes utan motstånd utropa sig själv till husbonde? Svaret på den frågan står att finna i den nyliberala doktrinens kanske mest fundamentala misstag: att den totalt ignorerar efterfrågans betydelse för den ekonomiska tillväxten.
Om detta handlade det.
- Den privata konsumtionsefterfrågan i USA är världsekonomins tillväxtmotor nummer ett. Om jag minns rätt är USA:s andel av världens BNP ca 30%, och konsumtionsefterfrågan utgör 70% av USA:s BNP. Den privata konsumtionsefterfrågan i USA motsvarar således ca 20% av hela världens sammanlagda BNP!
- Den starka konumtionsefterfrågan i USA har redan en längre tid upprätthållits med hjälp av lånade pengar. Detta har dels varit möjligt tack vare omvärldens vilja att låna pengar åt USA till en rimlig ränta, dels tack vare bostadsprisboomen som gjort det möjligt för amerikanerna att ta ut stora konsumtionskrediter med sina allt dyrare bostäder som säkerhet.
- Nu håller ”bostadsbubblan” på att spricka, vilket bl.a. tar sig uttryck i en märkbar ökning av kreditstörningar och -förluster. De amerikanska bankerna och finansieringsbolagen har försökt gardera sig mot de växande kreditriskerna genom att ”paketera ihop” riskabla bostadslån till obligationer, som sedan säljs vidare på den internationella marknaden. Det har har naturligtvis inte minskat de totala kreditriskerna på något sätt, utan bara spritt dem utanför USA:s gränser. Om det blir en rejäl ”kreditkrasch” på bostadslånemarknaden kommer det alltså att få allvarliga återverkningar på den internationella finansmarknaden. En trolig konsekvens av det här är att allt fler utländska investerare blir ovilliga att investera i dollar, vilket i sin tur innebär att USA måste erbjuda betydligt högre räntor för att få in det kapital som krävs för att finansiera underskotten i bytesbalansen och den federala budgeten.
- För de överskuldsatta amerikanska hushållen skulle kombinationen av fallande bostadspriser och stigande räntor vara direkt katastrofal. Och med tanke på den privata konsumtionens stora andel av USA:s BNP kan man säga att en katastrof för de amerikanska konsumenterna också skulle vara en katastrof för den amerikanska ekonomin som helhet.
- En djup och långvarig recession i USA skulle i sin tur ha återverkningar på exportorienterade länder som Tyskland och – framför allt – Kina, för vilka USA är en viktig exportmarknad. Därmed skulle recessionen i USA sprida sig såväl till Europa som Asien.
- Om USA för närvarande upprätthåller den globala konsumtionsefterfrågan har Kina för sin del en motsvarande betydelse för den globala efterfrågan på stål, koppar och andra råvaror. Om den kinesiska ekonomin följer USA in i en recession skulle alltså den globala råvaruefterfrågan krascha, med kraftigt sjunkande priser som följd.
- Summa summarum fínns det alltså en betydande risk för att världsekonomin går mot en ”trippelkrasch” som samtidigt drabbar varumarknaden, finansmarknaden och råvarumarknaden. Om erfarenheterna från 1930-talets Stora Depression är någonting att gå efter är det sannolikt att en krasch av den här omfattningen provocerar fram protektionistiska reaktioner på många håll i världen, med begränsningar av både den internationella handeln och (eventuellt) internationella kapitalrörelser.
Att det här skulle leda till den globala kapitalismens undergång är kanske en lindrig överdrift, men jag ser det nog ändå som fullt realistiskt att slutresultatet kunde bli en kursändring inom den ekonomiska politiken, bort från nyliberalismens övertro på den fria marknaden i riktning mot en mer reglerad ekonomi både på det nationella och det internationella planet.
Och då infinner sig förstås frågan: är det här verkligen en hotbild, eller en nåd att stilla bedja om?
Hur ska den inre splittringen i mänskans psyke förstås? Går det att förstå den utan hänvisning till moral? På vilket sätt och i vilken utsträckning är moralen närvarade i Freuds teori? Hannes Nykänen hävdar att Freud både minimerar och misstolkar moralens roll i mänskans själsliv. Det här betyder inte att Freud skulle ha haft särskilda svårigheter att inse moralens betydelse i våra liv.
Moralfilosofin har å sin sida närmast teoretiserat bort moralen – framförallt har moralfilosofin ignorerat den inre spänningen i mänskan. Moralfilosofin har inte velat befatta sig med det omedvetna utan explicit eller implicit ifrågasatt dess existens – något som kan beskrivas bara som en total missuppfattning. – Nykänens ambition är att ömsesidigt belysa tillkortakommandena i psykoanalysen och moralfilosofin för att peka på en mer fruktbar möjlighet.
Dödandet, våldtäkter, och tortyr utgör en del av krigets, antagligen varje krigs, verklighet. I ljuset av den pågående konflikten i Irak och andra konflikter i tredje världen är ämnet synnerligen aktuellt. Sammanbrottet av det forna Jugoslavien innebar också att etniska resningar och andra mot civilbefolkningen riktade bestialiteter på nytt dök upp i Europa. Frågan är vad människan som individ och i grupp förmår göra och varför kriget har en så brutaliserande effekt på henne?
Ville Kivimäki granskar i sin inledning brutalitet i krig och möjligheten att vägra att delta i det. I fokus för reflektionen står frågan om individens möjlighet till moraliska val i krigssituationen. Utmärkande för krig är den ofta bjärta kontrasten mellan högtravande ideologiska motiv och dess smutsiga verklighet som soldaterna på olika sätt måste handskas med för att bibehålla sin självbild. Inte bara våldets offer utan också dess utövare kan traumatiseras för livet.
Soldaternas val granskas framförallt i ljuset av finska frontsoldaters minnen och erfarenheter från de finska krigen åren 1939-45.
Irakkriget befinner sig i ”tredje akten”. Det franska presidentvalet är ett ”Shakespeareskt drama”. De finländska partiledarna är deltagare i en ”politisk version av Idols”.
Enligt Lolax innehåller medias språkbruk retoriska drag som vi sällan reagerar på. Å andra sidan: trots att journalister tar sig konstnärliga friheter så förstår vi oftast nyhetens innebörd. Kanske är de retoriska dragen inget orda om. Kanske är det orättvist att kalla dem ”retoriska”.
Kanske, men hur man väljer att beskriva något säger mycket om hur man uppfattar det som beskrivs. Och hur man reagerar, eller inte reagerar på beskrivning säger något om hur man förstår, inte bara det som beskrivs, utan också sin egen roll i sammanhanget.
Den här diskussionen har INTE som mål att lyfta fram media som förvrängaren, som den som för bakom ljuset istället för att informera. Lögner, när de förekommer i massmedia, avslöjas enligt Lolax ofta – just för att de är lögner. Men den mediala bevakningen, och vår inställning till det mediala, präglas av något potentiellt allvarligare: frånvaron av kritisk reflektion.
Ett exempel på denna frånvaro är den lätthet med vilken viktiga politiska händelser låter sig beskrivas som vore de del av ett iscensatt narrativ, där vi – ”publiken” – på ett bekvämt avstånd väntar på att nästa scen spelas upp.
Och det finns andra exempel.
Under den rubriken ryms allt från en dramatisk förmiddag på Manhattan den 11 september 2001 över en total missbedömning av hur Irak skulle reagera på en amerikansk invasion och en finländsk säkerhetspolitisk debatt till en illa förkortad jouranlistisk verklighet. Och kanske ännu någonting.
Professor Willner sade själv detta om sin inledning:
Jag kommer att redogöra för bakgrunden till dagens privatiseringspolitik, och för den forskning som jämför privat och offentligt företagande samt följderna av privatisering och liberalisering. Jag diskuterar också den nya offentliga förvaltningen, som handlar om att låta det privata företaget bli mönsterbildande i sådana fall där privatisering är utesluten.
Föreställingen om att offentligt ägande alltid är ineffektivt är en fördom. Det råder i själva verket rätt stor enighet om att privatisering utan konkurrens inte är ändamålsenlig, men det har också visat sig konkurrens inte alltid är möjlig eller önskvärd. Ett offentligt monopol kan i så fall vara den bästa lösningen. Det här gäller vissa infrastrukturbranscher där man inte kan införa konkurrens utan att bryta loss de delar av verksamheten som måste förbli monopol, som stamnät, vattenledningsverk eller rälsinfrastruktur. Konkurrens kan också vara problematisk om företagen börjar känna sig tvungna att göra kostnadsinbesparingar främst på kvalitetens eller de anställsas bekostnad.
Sådan verksamhet som inte kan privatiseras reformeras nuförtiden enligt den nya offentliga förvaltningens principer. Man tillämpar då bland annat resultatstyrning, individuell lönesättning och ökad kontroll, i tron att detta skall göra verksamheten effektivare. Men det finns en hel del forskning som tyder på att man i själva verket tränger ut den så kallade inre motivationen, det vill säga skapar anställda vars enda drivkraft är behovet att förtjäna för att överleva. Eftersom motivationen är mycket väsentlig för en organisations effektivitet så är den nya offentliga förvaltningen i så fall inne på fel spår.
Den främsta orsaken till att beslutsfattarna inte längre förespråkar offentligt ägande när det finns en konflikt mellan enskild vinning och samhällsnytta är tron att driften i så fall blir ineffektiv. Den offentliga sektorn kan emellertid vara effektiv, om man kan uppmuntra de anställdas motivation och kreativitet. Det har rentav hävdats att näringslivet borde efterlikna en välskött offentlig sektor i stället för tvärtom, som den nya offentliga förvaltningens anhängare tror. Det finns ingen orsak att privatisera infrastrukturbranscher och offentliga tjänster. Men samhälleligt ägande kan vara motiverat som ett komplement i sådan verksamhet där det annars är svårt att få till stånd konkurrens. Det kan dessutom bli allt viktigare i framtiden, i och med att tilltagande välstånd och utbildning minskar intresset för individuellt företagande. Vi skall inte tvingas bli entreprenörer mot vår vilja.
Ur ett globalt perspektiv är det orättvisa handelsmekanismer och försämrade handelsvillkor som har ligger bakom den förhindrade ekonomiska utvecklingen i utvecklingsländer, eller underskottsländer. Genom grundandet av Bretton Woods institutionerna lades också grunden för vårt världsekonomiska och polisiska system som har lett till denna obalans.
Vid tiden för grundandet av BWI, och i motsats till John Maynard Keynes' förslag som hade betytt att kreditgivare och kredittagare hade burit gemensamt ansvar för underskott, överskott i deras betalningsbalanser, kom systemet att innebära att underskottsländer bar ansvaret för ojämvikten ensamma. Keynes' förslag hade inbjudit till en gemensam strävan efter en global ekonomisk balans, men det rådande systemet skapade fällor där låntagare hade få alternativ förutom att falla i en skuldspiral.
Enligt Keynes' förutsägelser och alltsedan 1970-talet, har dessa två faktorer – orättvisa handsförhållanden och försämrade handelsvillkor – kombinerats med en neråtgående skuldspiral. Förutöver detta intensifierades skuldspiralen som en följd av likviditetsteorierna på 1970- och 1980-talen som förklarade att skuldkriserna var resultat av tillfälliga betalningssvårigheter på grund av kortsiktiga likviditetsproblem. Som en följd av detta rekommenderades länder i betalningssvårigheter att uppta mer lån för att betala sina gamla skulder. Detta förfarande styrde de upplånande länderna djup in i ett låneträsk.
Orättvisa handelsmekanismer, nerskruvandet av handelsvillkor och en neråtgående skuldspiral utgör en trio av strukturella orsaker som har försatt länder och grupper av länder i synnerligen ojämna positioner i dagens race efter ekonomisk vinst.
Mannens roll som krigare betraktas ofta som någonting universellt, någonting biologiskt givet. Enligt Ahlbäck har den nya manshistoriska forskningen emellertid uppdagat en annan bild, där förhållandet mellan manlighet och militär i vår världsdel varierat från den ena ytterligheten till den andra under de senaste tvåhundra åren.
Den allmänna värnpliktens idé är att medborgerskap för mannen också innebär plikten att vara en soldat vars skyldighet det är att offra sitt liv för staten eller nationen. Vilken roll har denna idé spelat för den manliga könsidentiteten, inte bara under krigets extrema undantagsförhållanden utan framförallt i fredstid? – och vad finns kvar av den idén i dagens förändrade säkerhetspolitiska landskap, i fredsbevarandets och krishanteringens men också den ”banala militarismens” tidsålder? – är några av de frågor som Ahlbäck tog upp i sin inledning.
Skatteparadis utgör ett allvarligt problem för en sund världsekonomi. Nationellt överenskomna regler för den finansiella verksamheten kringgås i omfattande skala genom att gigantiska pennisummors cirkuleras via dessa ”kryphål”.
I sin inledning diskuterar Mika Böök olika aspekter av den här problematiken. Det gäller penninghandel, penningtvätt, bokföring modern finansteknologi mm. I vårt land har den här problematiken aldrig fått speciellt stor synlighet. Det är ändå uppenbart att den även påverkar oss. På kontinenten har saken fått synlighet. Bl.a. i Frankrike har det stormat när det framkommit att högt uppsatta politiker varit inblandade i ekonomiska oegentligheter förknippade med skatteparadisen. Ingen borde heller ännu ha glömt Enronaffären!
Genom att vi i allt högre utsträckning tillbringar våra dagar sittande kommer vi inte att röra oss i den utsträckning kroppen skulle behöva. Det är ett bekymmer som nitiska hälsovänner och budgetfixerade politiker orkar diskutera. Orörlighet för med sig kostnader och ohälsa. Men gående är inte bara att promenera för motionens skull. Skulle vi sluta gå skulle hela vår livsvärld både krympa och förändras till oigenkännlighet. Moderna kommunikationer och informationsteknologi förleder oss lätt att tro att vi är medborgare i den globala byn. Att jorden är den moderna människan vistelseort. Men det här är enligt Torrkulla och Enckell illusion. Ställen vi vistas på och blir bekanta med är inte större rörelsen med apostlahästarna på ett naturligt sätt bestämmer. Moderna kommunikationer har inte gjort de ställen vi vistas på större än de varit tidigare. Förvisso har kommunikationerna gjort det möjligt för oss att besöka och vistas på både flera och mer avlägsna ställen. Men de har sakerna bör inte förväxlas.
Glömskan för gåendets fundamentala roll i formandet av en mänsklig livsvärld slår en när man lyssnar på diskussioner om våra städers utveckling. Lite tillspetsat kunde man säga att det ofta framstår som om det ultimata målet för utvecklingen av staden skulle vara en organisering som gjorde det onödigt för oss att alls kliva ur våra bilar. Men varken stadens liv eller dess ekonomi bärs upp av människor som endast åker från punkt A till punkt B. Om detta var allt som människorna i en stad gjorde skulle ingen någonsin vistas i en stad och vi kunde bokstavligen säga att inget stadsliv överhuvudtaget existerade.
Torrkulla och Enckell påstår alltså att våra fötter, också för stadsbon, är något mycket mera än ett gymnastikredskap eller långsamt transportmedel och inbjuder till diskussion kring denna fråga.
Serien avslutades med ett samtal mellan pjäsförfattarna Bengt Ahlfors och Joakim Groth, som båda använt sig av historiska händelser i sina pjäser, och historieprofessorn Henrik Meinander.
Brunner diskuterade frågan om hur han låtit fakta möta fiktion i romanerna om Edith Södergran, Bellman och Karl XII. Hans sätt att i dessa romaner låta historiska personer uppträda i jag-form har väckt livlig debatt. Dvs både lovord och kritik. Om frågan fakta-fiktion säger Brunner bl.a. att läsaren gärna får sväva i okunskap om vad som är fakta och vad fiktion.
Brunner har givit ut över tjugo böcker – elva romaner, sju diktsamlingar, en barnbok och en doktorsavhandling om Edith Södergran. Många av hans böcker baseras på egna upplevelser. Nu i vår utkom ”Vandring under jorden” där författaren gör en resa i arkeologernas spår kring Medelhavet.
Utgångspunkten i Kallands inlägg var en kort översikt över barndomens historia med anhalter i Platon, Aristoteles, John Locke, Rousseau fram till dagens situation. Frågor som ställts var hur dessa tänkare betonat individens och samhällets roll i människans utveckling (hur mycket hänger på arvsanlag och hur mycket på fostran), hur de uppfattat individens moraliska läggning (är hon ond eller god) och hur vi ser på dessa frågor idag?
Då det gäller det postmoderna samhället finns det såväl bestående element som förändringar. Kalland gjorde gällande att vi fostrar våra barn till ett samhälle vi inte själva vuxit upp i, men samtidigt behöver barn detsamma i dag som det behövde på Platons tid: stabil och kärleksfull omsorg av någon som ser till deras fysiska och känslomässiga behov. Vi är vana att se bristande omsorg som ett hot mot barnets utveckling men Kalland frågade sig om inte också välståndet kan utgöra ett problem om barn inte lär sig hantera motgångar och besvikelser, inte lär sig att längta och vänta.
Kalland presenterade också ett perspektiv på föräldraskap som hon kallade det ”reflektiva föräldraskapet”. Till skillnad från ett behavioristiskt perspektiv betonas i detta bl.a. kommunikationens roll i relationen mellan föräldrar och barn.
Vilket är det moraliska ansvar som den enskilda konstnären har för sina verk och hur ser den enskilde mottagaren ansvar ut? I sin inledning som kommenteras av prof. Merete Mazzarella diskuterar Göran Torrkulla frågan om vilken plats vi ger konstens i våra egna liv som en fråga om mottagarnas gensvar på konstnärens tilltal, och lyfter särskilt fram den enskilda mottagarens medskapande roll. Enligt Torrkulla handlar villkoren för en levande konst också lika mycket om vår människo- eller livssyn som om vår konstsyn. På det hela taget syftar anförandet till att skissera upp konturerna till ett dialogiskt helhetsperspektiv och vill på detta sätt locka till en gemensam diskussion.
Kvällens café inledde föreläsningsserien ”Sanning och lögn i litteraturen” som arrangeras av Åbo Kulturcentral, Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi, Finlands svenska författareförening och Folkets Bildningsförbund. Mera om serien.
Mänskliga rättigheter omtalas av människor som är föremål för olika slags kränkningar, och av individer och organisationer som uttalar sig i felbehandlade människors namn. Stater förbinder sig att iaktta mänskliga rättigheter. Krav på att dessa rättigheter iakttas skrivs in i den Europeiska unionens handelsavtal med olika länder. Mänskliga rättigheter görs alltså gällande i många olika sammanhang. Men vad är det man talar om? I sin inledning diskuterade Pamela Slotte mänskliga rättigheter som ett juridiskt och moraliskt begrepp, vilka olika betydelser och funktioner det verkar ha samt frågan om gränserna för dess meningsfulla bruk.
Den ökande globaliseringen medför flera dilemman för företagen. Frågan om samhällsansvar ökar i vikt, speciellt för de internationella bolag som flyttar delar av sin verksamhet/produktion till – eller väljer underleverantörer i – fattigare länder eller u-länder. I sin inledning koncentrerade sig Hanna Kaskinen på frågor som rör – Företagens utmaningar och skyldigheter och om det går att kombinera vinstgivande verksamhet med bra företagsetik?
En del av problematiken i sammanhanget är att många frågor är notoriskt svåra att besvara. Några exempel på sådana frågor är: ”Hur skall man veta om företagen är ärliga i sin vilja att sträva efter 'etisk verksamhet'?”, ”Kan ändamålet – eller syftet – rättfärdiga medlen?” och ”Vad betyder egentligen 'Corporate Social Responsibility' (CSR)?”.
Hanna Kaskinen är sjuksköterskeelev och ekonomie magister, och har senast jobbat som Nokias miljö- och etikspecialist. Hon medverkade i dokumentären ”A Decent Factory” – en film om Nokias arbete med skapa etiska regler för sina underleverantörer. Visad på YLE2 2004 och 2005
Med utgångspunkt i den aktuella frågan om förändringen av de gemensamma pensionssystemen runt om i Europa, håller föredrag om kollektiv kapital- och fondbildning som strategi för ekonomisk demokrati. Idag pågår i många länder försök till omfattande förändringar av de pensionssystem som legat i offentlig förvaltning. Tendensen är att dessa gemensamma system ersätts av pensionssystem på individuell och privat basis, där kontrollen över gigantiska pensionsmedel överförs till banker, försäkringsbolag och börsklippare bortom demokratisk kontroll. Detta har föranlett omfattande protester och massdemonstrationer. Samtidigt finns det inom vänstern tankegångar på möjligheten att fackföreningsrörelsen byggde upp egna pensionsfonder, under demokratisk kontroll av medlemmarna/pensionsspararna. Dessa fonder skulle kunna utgöra en reell maktfaktor inom samhällsekonomin och för tanken till de i Sverige föreslagna löntagarfonderna, som var 1970-talets största stridsfråga. Dessa fonder syftade till att överföra ägandet av storföretag i gemensam ägo, och Sjöberg kommer i föredraget även ta upp denna stridsfråga.
Stefan Sjöberg leder ett samarbetsprojekt kring ekonomisk demokrati i EU parlamentet.
Börsbubblan 2000 sprack och miljarder i värdetillväxt försvann över en natt eller bytte ägare. Men vilka slutsatser drar vi av det som skedde? Kan vi lita på nationalekomerna när de tror att Den Ekonomiska Människan fattar rationella beslut? Hur säkert ligger vår pensionspararande i fonder av olika slag? Om dessa fonder fortsätter att springa hack i häl på varandra, finns det risk för nya bubblor? Var finns de institutioner och normer som uppmuntrar långsiktig företagsamhet?
Björn Elmbrant, har nyligen skrivit boken ”Dansen kring guldkalven”- som blivit en försäljningssuccé i Sverige.
I sin inledningen diskuterar Antony Fredriksson frågan om hur dokumentära bilder kan ifrågasätta rådande kollektiva föreställningar. Ett bildspråk bygger på konventioner en slags överenskommelser om hur olika saker skall representeras. Kollektiva föreställningar är ofta en produkt av de här konventionerna och vise versa, konventionerna uppstår i många fall utgående från kollektiva föreställningar. I teorier om bilder används ofta begreppet ”blick” i en metaforisk mening. Bland annat diskuterar historikern Edward Said ”orientalismen” som en ”blick” som uttrycker en ”västerländsk dagdröm om orienten”. Saids utläggning illustrerar väl hur denna växelverkan kan fånga oss i ett nät av missförstånd och (van)föreställningar. Hur, kan vi fråga, får vi inifrån en samtida kultur kan få syn på rådande konventioner och föreställningar? Vad kan vi göra för att återskapa och vitalisera vårt seende?
Den vietnamesiska filmregissören Trinh T Mih-has har kanske något att säga oss. Hennes film Reassemblage är ett försök att göra en dokumentärfilm utgående från ett perspektiv där regissören inte på förhand vet vad det sedda innebär. I stället för att gå med på överenskommelser angående hur en viss kultur skall representeras, utgår Minh-ha från att frågan ”Hur skall detta representeras?” bör synliggöras i själva filmen. Filmen skall ge tittaren en möjlighet att reflektera över de olika möjliga sätten att se en främmande kultur. För ifall någonting är främmande är det befängt att påstå att man vet hur det skall representeras.
I dagens värld kan det mesta alldeles uppenbarligen beskrivas via ekonomin, och mycket riktigt har man också börjat tala om ”ekonomiskan” som ett eget språk. Ekonomi har också verkat bli sin helt egna kulturella sfär, där helt egna lagar och logiker funderar. Ändå ägnar vi relativt lite filosofisk tanke åt det ekonomiska, som om vi trodde att det inte är värt dylik reflektion.
I sin inledning diskuterade Alf Rehn ekonomin som ett språk och som en kultur, och alldeles särskilt som ett sammansatt fält som inte längre håller sig inom de gränser som vi ofta vill tillskriva detsamma. Genom att ta upp exempel såsom populariseringen av den ekonomiska diskursen, och frågan om hur det ekonomiska skall kunna förstås från ett filosofiskt perspektiv, var strävan att diskutera hur vi kan skapa en seriös diskussion om ett fält som oftast förstås som både determinerat och banalt.
Wallgren talade om svårigheten att närma sej Gandhi som tänkare, om begreppet satyagraha som snart fyller 100 år, om Gandhis kritik av det moderna västerlandet och om saltmarschens betydelse för den nordiska miljö- och alternativrörelsen. Wallgren kommer också att inbjuda till lite gemensamt arbete.
Regimer bedöms ofta i termer av demokrati, detta var t.ex. en av motiveringarna för anfallet på Irak, men hela frågan om demokrati förutsätter ett ställningstagande till en djupare fråga, nämligen frågan om styrelsens legitimitet.
Hannah Arendt (1906-1975) är känd för att hon inte ville kalla sig filosof. Trots detta är två av hennes huvudverk, The Human Condition (1958) och The Life of the Mind (postumt 1978) svåra att beskriva som något annat än filosofiska studier av några av det mänskliga varandets mest grundläggande begrepp: arbete, tillverkning, handling, tänkande, viljande och omdöme.
I sin inledning belyser Martina Reuter Arendts uppfattning om förhållandet mellan filosofi och politik genom att beskriva vilka roller dessa två grundläggande mänskliga verksamhetsformer spelade i Arendts eget liv. Det finns en filosofisk orsak att göra så. Arendt betonade att filosofin är en aktivitet, inte ett system, och enda sättet att beskriva vad filosofi är, är att beskriva vad specifika filosofer gör. Hon var själv speciellt fascinerad av Sokrates gestalten och betraktade Sokrates liv som essensen av den filosofiska tankens möjligheter och betydelser.
Under hösten 2000 öppnades portarna för den svenska gymnasieskolans nya teknik program ”Teknik, människa, samhälle” (TMS). Programmet var tänkt som en del av en stark grund för Sveriges konkurrens i den allt mer globaliserade världen. Det fanns även förhoppningar att programmet skulle öka flickors intresse för teknikstudier.
I kursbeskrivningen för TMS står det att ”Kursen skall ge kunskap och förmåga att diskutera olika etiska aspekter av teknikutveckling och beslut i tekniska frågor”. Gällande de mål som eleverna skall ha uppnått efter avslutad kurs sägs att de bland annat skall ”ha kunskap om och förmåga att diskutera etiska problem som kan uppstå lokalt, regionalt eller globalt på grund av tekniska förändringar.”.
Formuleringarna tyder på att man anser: 1) att dagens teknik är så beskaffad att vi behöver en etisk diskussion om den och 2) att etik är något som kan ges till någon som kunskaper och förmågor som vi senare kan betygssätta. Det är framförallt ide nr. 2) och den pågående forskningen om etik- och moralfrågor inom skolan som är utgångspunkten för Kåreklints resonemang om både principiella och praktiskt problem inom ämnet. Han skall på caféet ta upp bland annat följande frågor.
Är etik något som vi kan ge som kunskap och förmågor till någon? Om så, är den här kunskapen sådan att den kan betygsättas? Är det så som man ibland verkar mena, att skolan har en/måste ha en särskild etik, att denna etik måste teoriförankras och att vi behöver ett för detta ändamål anpassat språk? Är det forskningens uppgift är nu att skapa ramar för den här etikundervisningen?
I sin inledning reflekterar chefred. Torbjörn Kevin över kraven som den nya ekonomisk – politiska omgivningen ställer på den nationella politiken och näringslivets aktörer. Några av de frågor som diskuteras är:
1. Har våra företag valmöjligheter i sitt agerande?
2. Vilket är svängrummet för en alternativ nationell politik?
3. Vilka är välfärdsamhällets möjligheter till överlevnad?
Presentationen öppnar ett fönster mot den nutida filosofins problemställningar genom en enskild tradition, en enskild tänkare och ett enskilt verk. Traditionen är den postfenomenologiska filosofin, tänkaren är den världsberömda franska filosofen, feministen och psykoanalytikern Luce Irigaray, och boken är Éthique de la différence sexuelle (1984).
Målet är att spåra tankesätt som utformar vårt förhållande till det som är utanför oss själva – världen, texter, andra människor – och dryfta dessa tankesätts väsentliga drag genom Irigarays filosofi. Perspektivet i Irigarays filosofi om förhållandet mellan självet och den andre är motiverad på flera olika sätt: av hennes position som kvinna, av hennes position som filosof och av hennes position som arvtagare till både den västerländska filosofins tradition i allmänhet och den postfenomenologiska traditionen i synnerhet.
Irigarays tänkande kring problemet om självet och den andre anknyter till den omfattande nittonhundratalsdiskussionen om subjektets natur, emotionernas och kroppslighetens betydelse för subjektet och dessa dimensioners påverkan på tänkandet som aktivitet.
Vi gör ett försök att placera in samvetet i marknadsvärlden med avseende på orättvisor som uppstår i den nyliberala ekonomin. Vi ställer oss frågor som:
Vad förstår vi med ett samvete?
Är samvetet något högst personligt, eller är det att likna vid ett känselspröt för allmänna etiska regler, som vi alla besitter men vars sensibilitet varierar från individ till individ?
Är vårt samvete förenligt med typiska handlingar på en marknad?
Kan marknaden liknas vid ett spel där, precis som i spel överlag, målet är att vinna och allt utom det strängt förbjudna är tillåtet – och om det är så, har detta, att röra sig inom ramen för det tillåtna någon koppling till rättvist och rejält handlande eller samvetets röst?